Rörelsearvet - stigar och leder i hållbar och inkluderande kulturarvsförvaltning
Landskap som uppfattas som vildmark eller natur är i själva verket ofta präglade av kultur. De rymmer omfattande spår och lämningar från olika rörelser. Dessa utgör vad som bör betraktas som ett kulturarv: rörelsearvet. Rörelsens landskap har formats historiskt genom vandring, jakt, arbete, friluftsliv, turism och idrott, och i nutid då efterfrågan på miljöer för rörelse, träning och upplevelser växer. Vi vill formulera en utvidgning av landskapets kulturarv genom en av dess mest definierande verksamheter, rörelsen till fots. Arvet är fysiskt i form av stigar, leder och påverkan på växtlighet, men det är också ett lokalt minneslandskap av stor betydelse för hur landskapet förstås.
Landskapet blir alltmer brukat, av många olika intressen. Vi fokuserar i projektet på rörelser och ser en trend där träning och fysisk rörelse blir central i turism och besöksnäring genom träningsresor, naturnära träning, friluftsliv, s.k. hälsoturism och en mer traditionell vandringskultur, särskilt i fjällen. Andra delar av landet har en annan skala på sitt rörelselandskap. I vårt samhälle med motion och jag-tekniker (Foucault 1976) i högsätet har detta exploderat. Rörlighet har knutits till vissa landskap som ekonomisk utvecklingszon (Fredman et al 2014). Men ju framgångsrikare turismnäringen blir desto mindre hållbar blir den, ekologiskt (slitage, föroreningar, konflikter med miljö- och kulturmiljövårdande myndigheter), ekonomiskt (trivialisering, F2016-0073 http://ansokan9.3ddata.se/report.asp?s=1[2016-09-22 22:59:59] sjunkande efterfrågan, negativ medieexponering) och socialt (konflikter med lokalbefolkning); den s.k. rekreationsparadoxen (Klijn & Vos 2000, Antrop 2006). I ljuset av denna förändring behöver kulturarvets roll omformuleras.
Utvecklingen bör ske så att rörelsearvet inte går förlorat utan snarare kan tillföras nya dimensioner som motsvarar förändrade livsformer och krav på hållbarhet, men ännu mer ett förändrat kunskapsläge (Svensson, Sörlin & Wormbs 2015). Minneslandskap och fysiska landskap behöver artikuleras, här liksom för andra rörliga kulturarv (Martins Holmberg 2014, Svensson Sörlin & Mulk 2014). Relevansen för kulturmiljövården handlar om att lägga grund för en delvis ny aspekt av RAÄs bevarandeuppdrag: rörelsearv. Man kan jämföra med formandet av ”Norrbottens teknologiska megasystem” kring Kiruna (år 2001) för den fysiska infrastrukturen som då bidrog till att ge status till en på flera sätt ny dimension av kulturarvet, den infrastrukturella. Rörelsearvet har likheter med det infrastrukturella kulturarvet, bland annat genom att det förbinder platser och människor. Men de är också nästan varandras motsatser, det ena industriellt, tungt och visuellt hegemoniskt, det andra tidlöst och lätt.
